Det är inte klokt vad snabbt en människa blir klok när hon är i begynnelsen av livet.
Jag hade grannfamiljen på besök. Vid fikabordet konverserade den lille 2,2-åringen livligt. ”Vad kylskåpet låter”, sa han, ”det är nog kompressorn”.
Kompressorn?!! Jag bara stirrade på honom. Förundrad och beundrande. Han hade ju rätt men hur kan han redan ha lärt sig det? Utöver allt annat han redan samlat i sin lilla hjärna, som uppenbarligen absorberar bättre än en pampers.
Själv satt jag där med hackande åtkomst till min minnesfunktion. Namn jag brukar ha på näthinnan hade förpassats till tungspetsen och kom med andra ord inte fram hela vägen.
Precis som det har varit på sistone i konversationerna mellan särbon och mig, då det kan låta ungefär så här: ”Jag träffade… vad heter hon nu… som är ihop med… vad är det han heter… eh… som jobbar på… du vet det där stället vid… ”, säger jag och suckar.
Varpå han svarar ”Det är inte precis några uppgifter du kan gå ut i pressen och efterlysa någon med.”
Jag har en jämnårig vän som emellanåt måste efterlysa sin gamla mamma. När hon senast hittade sin mor hade hon varit borta i ett dygn och när min vän uttryckte sin oro sa mamman bara ”Men jag har inte varit borta. Det där, förstår du, är din egen oro som tar över. Du bör nog söka hjälp för det – gå till en psykolog!”
Senilitet är sällan förenligt med självinsikt, så just det har jag i alla fall på plussidan. Jag är än så länge inte dummare i huvudet än att jag märker när jag är det.
När jag själv blev mamma märkte jag att min egen tid (alltså verkligen egentid, som innebär att man kan måla naglarna, pratskratta i telefon och sånt) krympte till en promille och dagarna räckte inte längre till för ett normalt liv med normala sysslor. Jag misstänkte att det skedde en tidsförskjutning, så att mitt barn tog för sig av min tid för eget bruk. Det var ju så mycket som skulle hända på väldigt kort tid.
Från första andetaget till att kunna sjunga ”Sjörövar-Fabbe” tog det inte många dagar för det nya lilla livet. En sparkdräktskick övergick i danssteg på nolltid. Och hennes funderingar var snart smartare än någon rad i böckerna jag läste för henne.
Det är klart att hon behövde låna tid från mig för att hinna utvecklas så mirakulöst snabbt. Och just nu är jag tacksam att jag sparat dessa minnen i hjärtat istället för i skallen…
Men tillbaka till min kloka lilla granne som utvecklas i en så imponerande takt i lägenheten under mig. Det skulle kunna vara så att han lånar friskt från mitt minne, så som man gör med siffrorna i en ekvation, tvärsigenom mitt golv så där bara. I en tid med trådlösa nätverk är det kanske fullt möjligt.
Det tog mig nästan hela hans nuvarande livstid att lära mig hans namn, långt efter att lille Amandus glatt ropade mitt när vi sågs i trappen.
Han är min yngste idol och den ende inte helt närstående som jag numera alltid kommer ihåg namnet på. Det ser jag ändå som ett friskhetstecken. Så vad gör det att han lånar lite av mig, det är ju trots allt sånt som grannar gör.
Och skulle jag även glömma mitt eget namn, kan jag ju alltid ringa på hos Amandus. Det känns tryggt att veta.